I helgen var jag på landet och där lyckades jag tappade bort mitt älskade rosettörhänge när jag var på promenad. Sorgen var stor och jag visste inte hur jag skulle kunna fortsätta utan mitt älskade örhänge. Jag letade och letade, och min släkt fick snällt lov att hjälpa till, men inget örhänge syntes till!! Nu har det gått 5 långa dagar, och det har inte gått en sekund utan att jag har tänkt på mina små älsklingar. Men så idag, när molnen var som tjockast och vinden som kallast knackade min käre morfar på min dörr.. och vad hade han med sig, om inte mina små sötnosar! Nu kan jag äntligen fortsätta att leva mitt liv med mina trogna rosettörhängen vid min sida. TACK GUD


Älskade älskade örhängen

Kram Mickis